Mater Nexus
Mater Nexus var en teaterforestilling produsert av Stockholms Stadsteater i 2002, med utgangspunkt i teaterstykket av Lene Therese Teigen.
Åsa Kalmér regisserte.
Oppsetningen hadde premiere på Klarascenen i april 2002, men ble overført til hovedscenen i august samme år, og ble vist der over en periode på mer enn et halvt år.
Mater Nexus handler om de store spørsmålene i livet: Kjærlighet, karriere, foreldrerollen, sykdom og død. Hva er det vi forventer av livet? Hva er det å lykkes, hva er det å være lykkelig?
Sceneteksten ble utviklet over en treårsperiode bl.a. gjennom workshops på Det Åpne Teater med tilsammen 25 skuespillere involvert. Teksten har 13 roller for kvinner, og har siden premieren i 2001 også blitt produsert i Stockholm, Helsinki, Göteborg og Tokyo. Det er skrevet universitetsoppgaver om Mater Nexus, på Universitetene i Bergen og Oslo.
Informasjon
(Objekt ID 29769)| Objekttype | Produksjon |
| Premiere | 5. apr. 2002 |
| Produsert av | Stockholms Stadsteater |
| Basert på | Mater Nexus av Lene Therese Teigen |
| Navn | Rolle |
|---|---|
| Lene Therese Teigen | – Dramatiker |
Oversettelse: Steve Sem-Sandberg
Regi: Åsa Kalmér
Scenografi: Åsa Kalmér og Erik Westerlund
Kostymer: Ann Bonander-Looft
Lysdesign: Erik Westerlund
Lyddesign: Oliver Börnfeldt
Masker: Katrin Wahlberg
Medvirkende:
Axelle Axell - Lydia
Ewa Björkström-Roos - Nanna
Iwa Boman - Vivian
Anita Ekström - Berit
Malena Engström - Guro
Lena B Eriksson - Irene
Marit Falk - Katarina
Sonja Hejdeman - Gerd
Lilian Johansson - Sara Carléen
Anna Lindal - Anna Calivera
Marika Lindström - Merete
Anja Lundquist/Hilderun Gorpe - Alina
Kajsa Reingardt - Toril
| 16. aug. 2002 – Stora scenen, Stockholms Stadsteater | Sesongpremiere |
| 5. apr. 2002 – Klarascenen, Stockholms Stadsteater | Premiere |
Ingegärd Waaranperä, 07.04.2002, Dagens Nyheter [Sverige]:
"Inte en enda man på scenen, men tretton kvinnor varav säkert hälften över 40. Sist man såg något liknande måste ha varit i Jösses flickor som blev publiksuccé 1974. Långt mellan gångerna, alltså, men Stadsteatern visar att livets fullhet kan rymmas i en enkönad ensemble, åtminstone om den består av kvinnor. Det är inte osensuell, tråkig teater och männen i publiken behöver inte känna sig uteslutna. Tvärtom är de inneslutna - sedda, efterlängtade och kärleksfullt förhånade med sina diverse egenskaper på ett sätt som det är svårt att tänka sig att kvinnor skulle bli i en enkönad manlig pjäs."
Claes Wahlin, Mamma är lik sin mamma, 06.04.2002, Aftonbaldet [Sverige]:
"[...] Här kretsar tretton kvinnor kring mödrar och moderskap mer eller mindre tyngda av skuld och brist på sammanhang. Den dominanta modern Berit är nätets spindel, i vars väv systrar, döttrar och väninnor alla mer eller mindre motvilligt fastnat i. Därtill spinner de själva ny väv, som binder generation till generation. Det är en intrikat väv, nyansrik och subtil men likväl vackert utmejslad av författare och regissör."