Lille Eyolf

På Teater Ibsens hjemmeside står blant annet dette om Lille Eyolf:

"Til orientering:

Da vi hentet inn den tyske regissøren Silvia Rieger til å sette opp Lille Eyolf visste vi to ting:

1. Forestillingen kom til å bli kompromissløs.
2. Forestillingen kom til å bli en opplevelse publikum husker.

Dette har vi også fått.

Etter publikumsprøven og generalprøven synes det klart at forestillingen provoserer og utmatter, den begeistrer og utfordrer. Flere uttrykker at de er fysisk utslitt etter forestillingen, både på grunn av et svært høyt lydnivå og fordi så store deler av forestillingen er vanskelig å tolke eller forstå. - Men også på grunn av innholdets tematikk.

Vår Lille Eyolf utfordrer publikums syn på teater - og deres syn på Ibsen. Den forvirrer og overrasker - og den gir overhodet ingen fasit på hvordan den skal tolkes eller oppleves. Den overlater det meste til deg, som publikummer.

Så derfor: Kom med et åpent sinn. Liker du Ibsen slik du alltid har sett ham; foretrekker du tidsriktige kostymer og en naturalistisk spillestil - så bli hjemme. Foretrekker du å bli overrasket og utfordret; ta turen. Men gi oss endelig tilbakemelding på hva du tenker!

(...)

Lille Eyolf er kanskje Ibsens mest mystiske, magiske og mørke stykke. Et drama om å miste et barn, miste seg selv - og gjenoppstå på nytt.

Alfred Allmers har nettopp kommet hjem fra en fjelltur. Turen har gitt ham ny innsikt: I stedet for å fullføre avhandlingen sin om 'det menneskelige ansvar', skal han ta det menneskelige ansvar - i kraft av å ta seg bedre av sin handikappede sønn, Eyolf.

Eyolf er delvis lam etter å ha falt ned fra stellebordet som spedbarn. Grunnen til at ekteparet Alfred og Rita ikke passet på, er at de hadde sex. Eyolf halter derfor rundt som en kronisk påminnelse på foreldrenes omsorgssvikt.

Ekteparets kjærlighetsliv er så godt som dødt, til Ritas store fortvilelse. Barnet er i veien.'Jeg skulle ønske jeg aldri hadde født ham', sier hun rett ut. Det er da Rottejomfruen banker på døren, og spør om det ikke kan være slik at de har'noe som gnager her i huset'...

(...)

Den tyske regissøren Silvia Rieger har jobbet ved det prestisjefylte teateret Volksbühne i Berlin i 25 år, og satte nylig opp, og spilte hovedrollen i Kong Lear på deres hovedscene. Hun tar med seg sin faste italienske scenograf, Laurent Pellissier."

KILDER:

Nasjonalbiblioteket, forestillingsprogram overlevert Sceneweb, 23.10.2019

Teater Ibsen, 24.04.2018, teateribsen.no, http://www.teateribsen.no/index.php?page_id=4697 / 28.03.2019,http://teateribsen.no/forestilling/lille-eyolf/

Svante Aulie Löwenborg, The Allmers, Norsk Shakepearetidsskrift april 2018:

"I Skien torsdagen den 12 april slog det ner en bomb i form av en avantgardistisk teaterföreställning som väl ingen i Norges land har sett maken till. (...) Man kan därför gott tänka sig att huset Allmers går vidare på tomgång, lika fyllt av lögn, död och instängdhet 20-30 år senare, groteskt förvridet, som när det utspelas. En bra uppsättning av Lille Eyolf pekar ut denna tragiska framtid. Och här står också Ibsen stadigt fast i en allegorisk tradition. För detta handlar om så mycket mer, det handlar om varför stora projekt blir till. Varför samhället ser ut som det gör. (...) Just detta vet regissören Silvia Rieger mycket om. Hon poängterar hela tiden denna förljugenhet. Det är svart och komiskt, långdrygt och förfärligt. Allt på en gång. Flera av scenerna är nästan outhärdliga. Andra är underbart komiskt uppförstorade. Rieger använder också flitigt texter av samfundsräfsaren Jens Bjørneboe och en del av Ibsens föregångare Søren Kierkegaard, den kristne etikern och tidige existentialisten. Av Ibsens text återstår bilder, en representation av karaktärerna, och relativt få repliker ur manus. De repliker som är kvar upprepas maniskt-depressivt/maniskt-komiskt. Och hon har fått sina fem skådespelare dit där det brinner i knutarna. De skriker, de lever om, de beter sig som aggressiva, alkoholiserade vrak. I en scen skålar de för allt och alla med pappersglas. De utför samma rörelser i en till synes oändlig repetition. De är ängsligt upptagna av att göra allting gott. När Allmers drar runt på ett stort bord på scenen, och skriker «Rømmegrøt är digg!» så är det lika tomt som när Ibsen förs fram som en nationalskald utan tanke på essensen i hans författarskap."

Fredrik Rutter, Total skivebom, Tønsbergs Blad 23. april 2018 (terningkast 2):

"Regissør Silvia Rieger har lang fartstid fra Volksbühne i Berlin hvor legendariske Frank Castorf regjerte i 25 år. Det teateret var en sterk eksponent for regiteateret, hvor det var nærmest regissøren som spilte hovedrollen. Det gjør så absolutt regissør Rieger i denne versjonen av Lille Eyolf.  For henne har det ikke vært nok med Ibsens replikker for å få frem det hun ønsker. Hun har fylt på med masse tekst av herrene Jens Bjørneboe og Søren Kierkegaard. Det i slike mengder at det nærmest drukner Ibsen, og en skal kjenne Ibsens stykke ekstremt godt for å henge med når det er tekst fra Lille Eyolf som fremføres. Spillestilen er også ekstrem. Det snakkes, nei det gjør det ikke, det skrikes gjennom 120 minutter, og det på et nivå som gjør at en sitter utmattet i stolen allerede etter førti minutter. Teateret spanderer ørepropper til dem som skulle ønske det. Den velvillige tanken om å møte dette med et åpent sinn begynner å bli tynnslitt. (...) Regiteateret er jo mer eller mindre blitt gammeldags, selv i Tyskland, så derfor undrer en jo på teatersjefens valg. Det holder ikke helt å mene at Skien fortjener et kunstnerisk pust fra det store Europa, når det er et utdatert pust. Det er faktisk riktig at teateret har fått en kompromissløs forestilling, men det betyr ikke nødvendigvis at de har fått en god forestilling. Ingen på scenen fremstår som annet enn karikaturer og marionetter. Det ropes, skrikes og hulkes, ofte er replikkene helt uforståelige."

Vendy Berg Hegle, Absurd og utmattende galskap, Varden 13. april 2018 (terningkast 2):

"Rieger presenterer Lille Eyolf som et absurd og ekspresjonistisk samtidsdrama – med innslag av skåling og kremkasting, glitter, en dæsj kulturkritikk, en Rottejomfru i isbjørnkostyme og mye prat om rømmegrøt. Det ropes, vræles og repeteres. Karakterene framstår i økende grad som illsinte barn helt på randen av det som er mulig. Et barnlig uttrykk går også igjen i scenografi og kostymer. Rieger pusher publikums tålmodighet og grenser gjennom den to timer lange forestillingen. For eksempel blir Asta, Alfred Allmers søster, hensatt i en intens, syngende dans som varer i en halv time, angivelig som et uttrykk for sorg – samtidig som hennes beiler Borgheim roper ett eller annet så høyt og tydelig at jeg ikke får med meg hva. Et lettelsens sukk glapp fra salen da scenen var over. Det som imponerer stort er skuespillerne. De vrenger seg fullstendig og framfører galskapen med overbevisning og en slående utholdenhet. De absurde innslagene overrasker og gjør en kaotisk forestilling gøyal innimellom, men tematikken om sorg, selvransakelse og anger – meningen med livet for den saks skyld, drukner etter min mening i støy og uforståelige innfall. Jeg er så utmattet og forvirret når karakterene mot slutten oppnår en form for innsikt at jeg ikke klarer å ta det inn."